Det är läskigt. Läskigt att jag levt så här länge utan att veta vem jag är. Utan att fundera på det som jag velat hela tiden. Vem är jag?

I skolan har jag aldrig haft en riktig vän. Inte en sådan man går hem till, som man pratar med varje dag och som när man ser den ute på stan ropar "MEN HEJSAN SVEJSAN!" och springer och kramar den eller något. Jag har inte haft någon sådan vän.

Jag har haft en vän. En bästa vän. Vi möttes innan jag började första klass tror jag. Eller innan jag började förskolan. Eller, jag var kanske åtta år. Och då var hon i sådana fall sju, för hon var ungefär ett år yngre än mej. Vi fyllde år i samma månad, men jag några dagar före henne.

   Jag hade nyss flyttat in med min ganska stora familj. Vi träffades på en liten lekplats och sedan blev vi vänner.

   Jag kommer ihåg att hon "tjatade" om att vi skulle bli bästa vänner efter ett tag. Jag var osäker för att jag tyckte att det här med bästisar, det var inte något man bara blev på en gång när man mötte någon. En bästa vän, det var väl något som man blev efter kanske flera år? Vad visste jag.

   Men jag kom upp med någon grej, att om hon eller jag gjorde detta, då kunde vi bli bästisar. Jag kommer inte ihåg vad det var just nu, ärligt talat, men det var säkert något dumt. Jag vet hur jag var då, jag var dum. En dum person var jag som liten, och det är jag säkert nu med.

   Men hon gjorde det i alla fall, eller vi, eller jag och så blev vi bästa vänner. Hon var en bra vän. Felet var jag.

   Det var mest hon som ringde hem till oss och frågade om jag ville leka. Och jag, så osocial som jag var redan då, kom på olika ursäkter(eller samma..?) för att slippa. Det var fortfarande inte henne det var fel på, det var jag. Jag visste att det var roligare att leka med henne än att sitta framför datorn eller rita, men oftast tyckte jag det var jobbigt i början och ja, jobbigt att prata.

   Jag kom överens med min mamma om att när hon ringde(lägg märke till att jag skrev "när") så skulle mamma säga att jag inte fick gå hem till henne, och att det inte gick att vara hos mej. Det är vad jag kommer ihåg brukade ske. För jag ville inte såra henne. Men visst vi lekte väl kanske totalt tjugo gånger tillsammans, kanske tretti medans vi kände varandra.

På halloween(den sista dagen i oktober) gick vi varje år ut och spökade så vi fick godis, jag, min lillebror, några kompisar till min bästa vän, min bästa väns syskon och hon. Det var kul och mysigt. Och spännande.

Några dagar innan julafton, då vi kunde, gav vi varandra julklappar.

På våra födelsedagar gav vi varandra presenter. Haha, det här är lite kul tycker jag: jag brukade ge henne pennor, ritblock och suddigummin i födelsedagspresent. Och så långt jag kan minnas brukade hon ge mej kläder och mojs. Vi gav varandra det vi själva egentligen ville ha. Den dagen jag kom på det(jag var kanske 13 år eller något, väldigt sent) gav jag henne kläder i födelsedagspresent och hon blev jätteglad. Att jag inte fattade förräns då.

Men åren gick och vi gled längre och längre ifrån varandra. Mest tack vare mej. Bara tack vare mej. När även hon började högstadiet hälsade vi lite snabbt på varandra. Pratade lite med varandra. Men så flyttade hon för att ja, det vet jag inte ens riktigt. Hennes föräldrar bor kvar, men hon är inte där. Jag har henne fortfarande på facebook för jag hoppas. Hoppas att vi ska kunna vara som vi var när vi var riktigt små. Fast bättre.

Fast så lär det aldrig bli. Det vet jag. Fast jag hoppas ändå. Eller, skulle vilja i alla fall.

Innan jag började skolan brukade jag leka skola hemma. Jag kunde ha en kudde som bänk, där jag la ihophäftade papper under som jag skulle kladda på.

När jag väl började sa jag "Mamma, det är precis som jag tänkte mej!" eller något sådant. Men under alla år jag gått i skolan, så har jag inte fått göra de saker jag velat göra mest.

Enda sedan jag började skolan har jag varit blyg. Och tidigare än så - dagis. När barnen började vänja sej vid varandra blev de mer högljudda. Jag blev tystare. Jag såg ner i marken. Jag var ensam. Men jag låtsades som att jag inte var det. Jag låtsades som att jag ville vara ensam, som om jag inte behövde någon.

Så fortsatte jag tills jag själv började tro på det. När lärare frågade om jag ville vara med de andra barnen sa jag "Nej, jag vill hellre vara ensam.", "Nej, jag tycker om att vara ensam." och jag trodde att orden jag sa var sanna. Men innerst inne, nu när jag tänker efter, så visste jag att det var lögn.

Det var inte förrän jag började högstadiet, en ny klass, som jag insåg någonting. Bland alla ungdomar som började prata med varandra och bli vänner insåg jag, att jag också ville kunna prata sådär med andra. Prata med min egen röst. Inte med mitt skals röst. Inte med min blyghets röst. Jag ville också ha en vän. Jag ville inte vara ensam.

Men det blev jag. Ändå.

När jag gick på låg- och mellanstadiet sa de alltid att "det växer bort". Jag blev glad av de orden. "Mamma, kommer jag alltså att inte vara blyg när jag går på högstadiet!?" frågade jag förhoppningsfullt.

Se ner i golvet. Ögonkontakt är läskigt. 10% chans att någon pratar med mej. 10% risk. Känsla av oro omger mej, känsla av nervositet.

Klasserna jag gått i har alltid varit snälla. Ingen har direkt mobbat mej. Ingen har försökt att frysa ut mej(med undantag från kanske en person). De har varit snälla och i början, innan de lärt sej att mitt skal inte öppnas så lätt, så pratar de med mej. De är snälla även långt senare innan de lärt sej om min tystnad, men de slutar till slut att prata med mej då mitt skal är väldigt segt. Och då stängs det helt igen.

Egentligen är jag inte där. Egentligen är jag bara där just när jag är i vägen för dem, eller är med i samma lag i någon lek på gympan som dem. De vet inte hur de ska reagera. Och det vet inte jag heller. Så jag tycker inte illa om någon som inte förstår.

När någon ser på mej, försöker jag omedvetet se i deras ansikten vad för uttryck de har, så att jag förstår vad de menar. När jag gör det, måste jag själv ha ett ganska förvånat och undrande ansiktsuttryck. Och då kan dem inte tyda mej. Det är så att jag försöker se dem, och de försöker se mej. Men eftersom jag ALLTID bara försöker se dem, kan de inte se vad jag har för uttryck. Det har jag upptäckt.

Jag har alltid tänkt: "Varför kan inte skalet bara försvinna så att jag kan få vara mej själv!?" ..Haha, i själva verket, trodde jag nog aldrig att jag någonsin skulle kunna vara mej själv.

När jag började gymnasiet, estetik media, trodde jag att något skulle bli annorlunda. Skulle jag kunna få några vänner nu, nu när ingen redan känner mej i förväg och vet att mitt skal är segt? Skulle jag hinna låtsas vara någon annan innan de upptäcker det och bli vän med mej?

   En från mitt högstadium började i samma klass som jag. Jag förblev tyst. Jag såg på medans de andra började prata mer och mer med varandra och jag undrade om de inte redan känt varandra sen innan. Hur blir man vän med någon?

Jo, i början kom det fram någon till mej med och pratade lite, och jag pratade lite glatt tillbaka. Jag var jätteglad. Men mer och mer började de prata med varandra. Och mindre och mindre med mej. Jag blev tystare. Tystast.

Se ner i golv. Titta inte upp. Säg inte hej. Gå förbi dem. Gå DIT. Gå till ett tomt rum. Stanna där, tills nästa lektion börjar.

Jag bytte gymnasium till ett längre bort ifrån där jag bor. Inte för att jag inte fått några vänner på det förra, nej - att vara ensam och inte ha några vänner var jag van vid - jag kände bara att rita tilltalade mej mer än att bli filmad och fotad. Jag vill inte synas i bild, jag vill inte bli fotad. Bry er inte om mej. Titta inte på mej. Snälla tänk inget om mej.

Jag bytte till bild. Första dagen samlades vi i aulan. Ensam satt jag på en plats och såg hur andra kom två och två. Kände alla redan varandra? Är jag den ende som är ensam? Nej, åh, vilken tur.. någon mer som inte verkar känna alla här, pust.. En person med en cool mössa och hår färgat i olika färger satte sej några rader framför och jag tyckte hon verkade intressant och hoppades att hon skulle börja samma klass som jag.

   Senare samlades vi i ett klassrum, alla esteter - en riktigt stor klass blev det, oj vad rädd jag blev. Runt 30 elever. Men det visade sej att det var bildklassen och musikklassen blandad. Vi var 10 bildelever, men den tionde har inte kommit till en enda lektion än så länge. Så man kan säga att vi är nio.

Någon började prata med mej. Vi fick igång ett litet samtal, eller i alla fall några meningar. Någon mer kom, och någon mer. Vi blev plötsligt en grupp på kanske fem. I några dagar pratade de med mej och jag svävade på moln. Jag var överexalterad, eller hur det stavas. Överlycklig. Och jag skrev till min mamma "Jag kanske kommer få vänner nu!" via sms.

Men så var det något som satte stopp. Något som stannade i mej. Mitt skal var till hälften öppet och jag kunde se - det fanns ingenting där i. Vem var jag?

   Jag hade hållit mej själv instängd så länge att jag krympt, krympt och till slut försvunnit. Hur.. är jag när jag möter andra personer, när jag inte är blyg? Hur är jag när någon säger något grymt roligt? Hur är jag när någon är sarkastisk? Hur är jag när någon skojar om känsliga saker? Hur är jag när någon är supergullig? Hur ska jag vara? Hur ska jag reagera?

   Tänk om de inte har min humor? Tänk om de tycker att jag är alldeles konstig och slutar vara med mej? Hur ska jag vara? Vad ska jag säga?

Vad skulle jag själv gjort i en sådan här situation? Det vet jag inte.

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte!

Jag fick panik i några dagar. Hade ingen aning om vem jag var. Skrämmande, att jag levt så här, utan att veta vem jag är, i så många år.

VEM ÄR JAG?

VEM ÄR JAG!?

Jag trodde att jag fått vänner. För första gången har några pratat med mej, hälsat 'hej' när jag kommit till skolan, rört vid mej, skojat med mej, kommit fram till mej för att den velat prata med mej i mer än bara två veckor. Men jag vet inte hur jag ska göra. Hur ska jag besvara detta? Hur är man en vän? Hur är jag mej själv? Vad förväntar de av mej? Vad vill de? Vad tror de att jag tycker om dem? Vad tycker jag om dem? Hur vill jag vara mot dem?

Jag vill inte förlora dem. De är mina första vänner och jag vill att de ska fortsätta vara det. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte vara tyst. Jag vill respektera andras känslor, vara galen och göra andra glada. Men hur är jag?

Snälla.

Jag vill ha vänner.

Jag bara skojade under låg- och mellanstadiet, jag vill verkligen inte, jag vill verkligen inte vara ensam.